Igår var jag rookie-funktionär på SUM, Sörmlands Ultra Marathon, istället för att springa själv – och jag fick några feta tankeställare genom att få se arrangemanget från insidan.

Som löpare av lopp vill man gärna att allt är perfekt – att ens namn inte är felstavat i startlistan, att sportdrycken som serveras är just den som jag alltid dricker, att rötterna skulle ha sågats bort för att möjliggöra nytt personbästa, att resultaten ligger uppe på hemsidan 2 timmar efter avslutat lopp, osv, osv…

Det som oftast glöms bort när vi löpare eldar upp oss över dessa saker (ja, jag har ju själv gjort samma sak, många gånger) är att det bara är människor bakom arrangemanget. Det är väl få lopp i Sverige där det finns heltidsanställda människor som jobbar med trix och fix. De allra flesta lopp ordnas av eldsjälar som arbetar 8 timmar om dagen på sina vanliga jobb, kanske har en familj, kanske måste storhandla som alla andra, kanske vill träna själva – men som utöver detta ändå fixar sköna lopp till oss… På deras fritid.

Och när loppet väl är igång kanske man trodde att allt arrangemang bara flyter på, men nej.

Igår hade någon utomstående rivit ner snitslingen på ett parti av banan… Larmet gick till tävlingsledningen som fanns på plats vid målet, mil ifrån den plats där snitslingen var borttagen – och inom två minuter satt en av arrangörerna i en bil på väg dit, gjorde en akut omsnitsling – och lyckas få löparna på rätt spår, utan att 99% av dem (löparna) inte ens märkte vad som inträffat. Ett stort pådrag, som ingen märker. Arbete i det dolda.

Innan jag lämnade målområdet för kvällen så överhörde jag ett “utvärderingssamtal” om loppet. Hos arrangörsgruppen hördes idel positiv syn på löparna, och en stor vilja till förbättring av sånt som kommer att gynna de som springer nästa år. Inte ett gnälligt ord, bara glädje över ett lyckat lopp – och framför allt; skönt att se/höra en arrangörsgrupp som inte stagnerat i sitt eget tänk utan kan lyfta blicken och vilja göra allt ännu bättre nästa gång.

När jag blivit avsläppt på söder vid 18-tiden väntade en bussresa för mig innan jag var hemma i värmen. För de andra väntade ytterligare många timmars jobb med att få in alla saker (bord, tält, dunkar, mat, dryck, prylar) i ett förråd och inte minst avsnitsling av banan – per fot eller cykel. Jag gissar att 48 timmars jobb i sträck inför /under/efter tävlingen inte är en underdrift när det gäller dessa människor.

Jag är grymt nöjd med att få ha varit med på insidan/baksidan/utsidan av SUM. Det gav mig en tankeställare som sagt. Jag ska bita mig själv hårt i tungan nästa gång jag eldar upp mig över att jag inte fått svar på mina mailfrågor inom två timmar eller att mitt namn stavats med enkelt V istället för W.

För vad spelar det för roll, ijentligen?

Tack SUM:are för i år.