En hastigt påkommen sak att testa innan Swiss var fotvård. Jag har aldrig fått professionell sån, men det var ungefär som att gå till tandläkaren. Petande och joxande med metallpinnar, slipande med en liten tandläkarborr och naturligtvis den förmanande blicken om att komma tillbaka innan det gått för lång tid.

Här får du fantisera om en bild på ett par glada fötter. Bildgooglade “happy feet” och hittade bara 14 sidor av bilder på en glad pingvin.

Det här mina vänner:

…är en j-a skittejp. I alla fall på en svettig fot.

Jag slet upp min Vertex-skada igår på terränglöpningen, och ledbandet är numer slakt som ett gummiband från 1972, så jag tänkte kolla lämpliga tejper inför Swiss…

Leukosilk är alltså INTE en lämplig tejp. Den är glatt och fin, men inte på en varm fot, då hamnar den under foten.

Bra att jag upptäckte det i tid, nu kan jag testa en annan tejp.

Nej – tvärtom!

Jag har sett Marathon-Mia i civila kläder idag! Hamnade i chock en stund, men kom åter till sans när hon påminde mig om att det är ultradags i morgon. Halv nio är för tidigt för mig, men jag är med er i tanken – framåt elvakaffet!

Det är fruktansvärt länge sen jag skrev något här nu. Det har varit en hel del Into The Wild istället, men det här kände jag att det inte alls platsar där…

Jag är fångad av Swiss Alpine Marathon. Kidnappad och instängd i en bur. Och det är fruktansvärt! Den 31 juli släpps jag lös och jag kommer att hylla den dagen med hela min kropp. Det är då jag besegrar min fångvaktare!

Det låter antagligen helt befängt detta, eftersom Swiss är vad jag längtat efter så länge, det är ju vad jag har trånat efter när jag sett bilder och vad jag dregglat över när jag besökt hemsidan.

Men nu vill jag att det ska vara över. Jag gillar inte alls känslan av att vara fast i ‘måsten’, som backträning och åter backträning, bara för att jag har ett lopp inplanerat. Jag måste bli fri att göra vad jag vill, inte begränsa mig bara för att jag snart ska åka ner till Schweiz.

Efter Swiss har jag inga lopp inbokade, och jag vill inte ha några heller. Jag skulle med andra ord behöva någon som påminde mig om detta när jag börjar svamla om att ställa upp i olika saker. Påminn mig om att jag inte ska anmäla mig till något förrän så sent som möjligt i så fall. Låt mig veta att jag behöver fritt spelrum för att kunna andas – för själv verkar jag inte komma ihåg det.

Jag vill forcera fram i skogarna i höst, köra styrka genom klättring (hoppas jag) och bara bli allmänt j-a stark.

Jag ångrar mig lite att jag hoppade på Swiss-tåget redan det här året, för planen var egentligen att göra loppet nästa år, men nu är jag där jag är, och det är bara att gilla läget. Den 31 juli kommer att bli en minnesvärd dag, helt klart. Jag hyser faktiskt inga tvivel om att jag inte skulle klara att ta mig runt banan, det är bara en fråga om hur lång tid det kommer att ta.*

* Ända sen den dagen då jag provade ultra för första gången (Hornstull-Järna 2008) har jag burit med mig dessa ord som ett mantra. Christian Ritella sa dem till mig på vägen hem från Järna, helt opretentiöst i ett samtal om ett annat lopp, och de bet sig fast – “det är klart du klarar det, det är bara en fråga om hur lång tid det kommer att ta.”

Två veckor kvar.
Det är ingenting.
Sen kan jag andas igen…

Jag har så SVÅRT för att ta mig tid för att göra min bålstyrka.

Visst, det händer att jag gör det jag ska, men det är alldeles för dålig rutin på det, så idag har jag hängt upp en krysslista på kylen. Ingen mer smitning. Jag har all tid i världen för att lägga mig ner på golvet och köra 3 x 15 situps, armhävningar och rygglyft. Hur kan det vara så svårt? Jag vet ändå vad det är bra för och jag vet att det ger mig fördelar i löpningen av att vara stark på mitten, men ändå är det segt.

Det ska kryssas, och jag börjar N.U.

Det är mycket Into The Wild för mig just nu. Men där kommer jag att avhandla det ‘vilda’ och här det vanliga… Så glöm mig inte, jag finns kvar här också!

Loppsäsongen har börjat, och med den både den ena och den andra tanken kring detta. Jag känner att mina känslor drar mer och mer åt Saras håll – hon som nästan aldrig springer lopp, men istället kanske hittar på en egen kul grej kring det. Gör en egen mara på maradagen eller så.

Och varför dras jag ditåt? Jo, jag tycker ju inte om tävlingar egentligen. Jag har noll tävlingsinstinkt och lyckas aldrig komma upp i den där ultimata peppen som gör att jag vill ge alla mina krafter och sikta på att komma först. Jag gillar att lulla på, inte ha blodsmak i munnen och vassa armbågar.

Men jag gillar grejen med att få en upplevelse serverad framför mig. Människor har lagt ner tid och möda på att göra en rolig bana i skogen eller runt staden, och jag får möjligheten att springa den. Jag kan testa mina gränser, och ofta få support under banans gång, iaf med ett par vätskestationer – och det ger trygghet.

Jag känner mig ambivalent.

För tillfället har jag inte köpt någon plats på fler lopp än Swiss, och om jag ska springa något annat så tror jag att jag ska köra på efteranmälningstaktiken. De flesta lopp som jag vill springa blir inte fulltecknade, så chansen att kunna bestämma sig på loppdagen är stor…

Jag ska vara med mig själv ett tag nu. I mig själv. Springa långt.

Skriv nåt snajdigt och vinn en resa för två till Portugal! Tävla på jogg.se. Snabba ryck!

att vara en sån humörslöpare som jag har sina nackdelar. Det är lätt att bara springa långt då, eftersom det är så skönt. De där kortare teknikpassen blir liksom aldrig av. Som tex rena backpass. Men jag gjorde ett idag! Vill nästan bli klappad på ryggen och försedd med medalj som ni ser.

Hittade en undanskymd kort backe på Kungsholms Strand, bakom Stadshagens IP – för er som är kända med trakterna. Där gnagde jag upp och ner och blev flåsigt trött. Men på hemvägen var jag bara upprymd och hade spänstiga ben, så uppenbarligen sprang jag för få… Det blir till att återvända. “Yay!”

Jag ska ta min andra tbe-vaccin-spruta i morgon. Får väl se om jag blir sjuk igen. Har två dagar som är fullspäckade med annat än spring, så förhoppningsvis hinner den verka i lugn och ro.

Den 30 mars 2010 föddes lilla june, och jag var med på förlossningen. Jag stöttade, peppade och langade dricka till superstarka Malin som bara svettades lite lätt på pannan och sen var allt klart.

Som en tribute till june som vägde 2820 gram vid födseln har jag idag sprungit 28,20 km – efter en idé från Krister och Niklas, gemensamma kompisar till malin och mig. Juneloppet kan man springa NÄR man vill, och OM man vill, men det är alltid 28,20 km.

Jag fick snurra runt nära hemmet på slutet för magen fuckade upp sig totalt, men annars var det en fin tur ut på Djurgården och en sväng på söder.