Jag vill bara visa ett enkelt och lättsamt sätt att samla ihop till en bra distans. När du blir riktigt duktig på detta kan du säkert få ihop ett ultrapass på garageuppfarten.
Gör så här: Spring en liten bit, vänd sedan, ta en annan väg, ångra dig, testa den gamla igen, och återgå som sista grej till det första spåret.
Sara och jag har haft samma problem. Egentligen händer det inte så jätteofta, men idag var det verkligen segt att komma utanför dörren. Jag hade lite tidspress på mig när jag skulle vara färdigtränad – och då har jag en tendens att sega ännu mer istället för att sätta fart. Mycket konstigt.
För när jag väl kommit ner de tre trapporna och öppnat ytterdörren fanns det ingen seghet kvar. Det kan faktiskt hända att jag gjorde årets skönaste runda just idag. Knölig is och småspik i ögonen hela vägen, men det var ren och skär löparglädje, löparknark i ådrorna. Jag kände mig helt säker (för första gången i år) att det inte kommer att vara några problem att springa Swiss även om jag inte gjort några speciellt stora kilometermängder ännu. Det finns liksom en grund där inne ändå.
Jag säger inte att jag kan göra en ultra nu, jag behöver träna massor – men jag är inte nere på noll, som det har känts några gånger tidigare.
Och när jag låg och myste i mitt allra perfektaste ultratempo kände jag att jag skulle ha kunnat fortsatt hela dagen om det inte varit för min deadline. När allting flyter, när steget är starkt, man klappar en hund, man tittar på en and, funderar på livet – då är det svårt att fatta varför man knappt tog sig ut.
Jag tycker att Jossan har ett kul upplägg på sin blogg just nu. Hon kör nedräkning till Stockholm Marathon och skriver (förhoppningsvis?) om sin form varje dag fram till dess…
Till Swiss är det 150 dagar idag och jag är sugen på att köra en liknande sak. Eller så buntar jag ihop dagarna i lite större högar, dvs skriver ngt varje dag men sparar det som ett utkast. Ja, så får det bli. Jag publicerar mina Swisstankar den sista i varje månad fram till loppet.
Tack för tipset Jossan!
Hur skönt var det inte att känna barmark under skorna?
Fäste.
Mindre kul att ständigt behöva titta upp mot hustaken för att inte riskera livet genom att få en isklump i huvudet… Men det händer saker nu. Det är vår!!! Eller hur?! =)
Det här tänker jag springa i i vår.
Det började så försiktigt med en liten koll på ett par skor, sen eskalerade det till sökande av andra skor, och plötsligt satt jag med fyra flikar öppna – bara med skor som jag ville ha. Nästan enbart för designens skull… Så jag var tvungen att slå mig själv på fingrarna och påminna mig om att jag verkligen inte behövde några skor.
Men kläder då? “Jooo, kom igen Maria”, sa den ena rösten på axeln, medan den andra sa: “Det är lika där, du har allt du behöver!”. Men “kom igen” vann och visa-kortets siffror knappades in. Från början var ordern dubbelt så stor, men jag besinnade mig och skalade av hälften.
På så sätt sparade jag ju hälften av pengarna – eller hur?!
Jag har sprungit PÅ Mälaren, på Riddarfjärden idag!
Är det inte helt osannolikt att man kan göra det i den här stan? Trots att jag är skitless på att springa i saltad snö som man bara glider omkring i, så finns det riktiga hallelujah-moments som inte hade funnits utan all denna kyla. Att kunna springa förbi Lilla Essingen på isen var ett sånt!
Strålande sol, människor på längdskidor och så jag! Hård packad snö, bra grepp, öppna vidder – jag kunde inte sluta le! Runners high!
Jag har fått testa ett par Salomon Recovery tack vare jogg.se.
I dagarna kan man tävla om bland annat ett par såna på jogg på ett skamligt enkelt sätt, och då kände jag att jag ville skriva lite om vad jag tycker om mina.
För en gammal svartrockare (dåtidens gother) så skar det ihop sig i ögonen av all färg vid första anblicken, men så fort jag fått upp dem ur kartongen så kände jag direkt deras fördelar.
De är otroligt lätta – och vad passar ett par trötta fötter bättre än något som inte tynger ner dem ännu mer?
När jag körde mitt första ultralopp (24h, 2008) hade jag önskat att dessa fanns nerpackade i väskan inför hemresan. Vid hård ansträngning så sväller fötterna, mina blir tex ca två storlekar större, och då går de inte ner i ett par vanliga skor.
De här skorna är skapta för återhämtning av sargade tassar. Det är inga löparskor alltså, men har dem efter träning/tävling/valfri påfrestning.
* De är breda – det finns mycket plats för alla typer av fötter och omplåstrade tår. 
* De är lätta att dra på, det finns bra öglor att greppa tag i. Bara att stoppa ner foten, sen är det klart – ingen snörning som klämmer eller behöver knytas.
* Ovandelen är gjord av mesh – foten luftas hela tiden och blir aldrig instängd bland varm stoppning som försämrar återhämtningen. Sval fot – mindre svullnad.
* Sulan är megatjock och förhindrar risken att kliva på något som gör illa ens fötter. Jo, kanske en fyrtums spik i upprätt läge skulle vara förödande, det har jag inte testat.
* De är lätta rent viktmässigt, och de är också lätta att packa ner. De tar liksom ingen plats.
Eftersom det är vargavinter så har jag bara gått omkring i dem inomhus än så länge men känslan är bra och jag kommer definitivt att använda dem efter riktig hårdkörning framåt våren/sommaren. De sitter bra på foten och är grymt sköna i sin enkelhet. Jag har inga som helst tvivel om att de fyller sin funktion. Som sagt – jag hade velat haft dem redan 2008!
Du kan vara milare, marathonlöpare, simmare eller vad som helst. Bara du gör det du tycker om. Stay true – to yourself. Det är min kontenta av den här dagen. Plus ett sprittande löparhjärta som vet att jag gör rätt.
Jag har varit seminarium nämligen… Ulraseminarium ute på Rönneberga, som var arrangerat av Lidingö Ultra. Från att ha varit lite avigt inställd till loppet (för mycket motionsspår, för mycket Stockholm osv) så gick jag ut från konferensanläggningen med en fundering på om jag ändå inte ska ställa upp i loppet (50k) i maj. Då har man lyckats med inspirationen!
Hur kunde en sån kovändning ske? Jo, kort sagt genom att lyfta fram löparglädjen i form av bemötande, en underbar löptur med nya och gamla vänner i snön, en varm bastu, en fantastisk lunch och ett föredrag där mungiporna inte lämnade öronen en sekund. Pure love. Det är så här man tankar energi!
På förmiddagen fick vi tillfälle att springa en runda med den legendariske Rune Larsson, som bla berättade att han går mot sitt 22 000 mila-jubileum här i dagarna. Tjugotvåtusen mil. Migaad. Och det var verkligen kul att se ett sånt socialt mästerverk in action. Den människa som inte fascineras av honom, på gott eller ont, finns nog inte.
Efter en lunchbuffé i Rönnebergas matsal – med tusen miljoner olika smaker, fantastiska färger, perfekta konstistenser – och inget knorrande för att det var specialkost beställt så blev det mer Rune, en föreläsning på två timmar.
Han har ju “en del” erfarenhet och kan verkligen väva ihop en föreläsning utan att vara tråkig en enda sekund! Och oavsett om man gillar ultra eller annat så är han en inspirationskälla till att välja egna vägar att gå i livet.
Jag tror på hans linje i tänkandet och vill citera Fredrika som slutkläm: “Spring med hjärtat!”
Har ni sett min nya träningswidget där i högerkanten?
Jag loggar ju min träning på jogg.se och nu har de byggt en asbra rss-funktion som gör att mina träningspass syns här på bloggen så fort jag lagt in passen i min träningsdagbok! Automagiskt! Jag älskar alla nymodigheter som underlättar för mänskligheten!
Ni som loggar er träning på jogg kan göra samma sak – det är bara att montera en rss-widget där ni vill ha den i er blogg, sen kopiera rss-feedens url från jogg – den hittar ni i er träningsdagbok!
En liten bit kaka! En god sådan! Me like!
I mitt nya liv (ehrm) med morgonträning har jag redan hittat en del mönster i tillvaron.
Som eftermiddags-/kvällsspringare så är det inte riktigt lika lätt att se dessa sammanträffanden eftersom det är så mycket fler människor ute.
De gånger jag sprungit på morgonen den här veckan har jag stigit upp kring 7 och glidit iväg ganska omgående – det har med andra ord blivit nästan exakt samma tid varje dag. Och jag har sprungit samma väg varje dag. Och mött samma människor. Det verkar vara mer statiskt vilka som rör sig på morgonen än vilka som springer på kvällen.
På Norr Mälarstrand har jag mött samma anorektiska tjej varje dag jag sprungit, på nästan samma plats varje gång. Det är ganska obehagligt att den första människan jag ser på morgonen är en person med ben lika smala som mina armar och med något jagat i blicken. Hon springer snabbt och forcerat i sin täckjacka och löpartights. Det ser obehagligt ut. Hon ruskar om min morgontrötta hjärna och jag tänker på henne under nästan hela passet.
Vid Stadshuset ligger det en massa båtar vid kajen och många verkar vara bebodda. Samma gubbe står och städar/sopar/skottar på däck varje dag. Är det skönt att bo på en båt? Jag blir lite sugen, men tänker att det är som i en husvagn (hatobjekt nr 1) där det blir fuktigt och läskigt.
När man korsat Hantverkargatan börjar det dyka upp lite fler löpare. Över lag verkar det vara fler tjejer än killar som springer på Kungsholmen på morgonen, och jag möter både snabba och tunga fötter. En tjej tror jag alltid är Marathon-Mia ända tills vi är en meter ifrån varann – de har samma spänst, rosa mössa och långt hår. Hon gör mig glad.
På väg uppför Industrigatan möter jag inga löpare. Det är en seg uppförsbacke där de flesta går med sin dunjackehuva uppfälld över huvudet. Jag får mangla mig förbi i snödrivorna för att köra om dem.
På Fridhemsgatan trycker folk sig mot väggarna, i väntan på sin buss. De tittar på mig med avsmak när jag springer förbi deras rader av gråtrista ansikten. Just den här biten är den värsta, känns så Stockholmsstereotypt, inget jag skulle visa för någon som aldrig varit här.
I korsningen St.Eriksgatan/Drottningholmsvägen kommer tanten med hunden som har en jacka på sig. Hunden är rask, tanten stapplar fram i modden.
Väl hemma i porten kommer tjejen som bor några våningar upp. Hon är lika sur varje gång. Säger inte hej om jag inte spänner ögonen i henne – vilket jag självklart gör. Den andra tjejen jag brukar möta vet jag inte vem det är, men uppenbarligen bor hon i huset eftersom jag träffar henne varje morgon. Hon är glad.
Innanför ytterdörren kommer det en katt farandes när jag låser upp.
I sängen ligger det en sambo.
Jag är klar med dagens träning innan hans dag ens börjat.
Min träning, från jogg.se 
Senaste kommentarerna: