morry

Korta versionen:
Det var sjukt varmt, knät höll men fötterna ser ut som slaktavfall – och det var väldigt väldigt peppande.

Långa versionen:
När min medresenär/-deltagare Karin och jag kom fram till Hallsberg på fredagsförmiddagen så stod Sara och väntade på oss – mycket trevligt med välkomstkommitté! Sen kom den första utmaningen; att trycka in oss plus all packning i deras lilla Mini Cooper. Lättare sagt än gjort.

Vi parkerade för att kolla av området, hämta nummerlappar och se var vi kunde ha vår camp. Direkt vi klivit ur bilen kände jag att värmen skulle bli en följeslagare som inte skulle bli så kul att ha med sig, lite som en tråkig kompis som man helst vill bli av med. Jag gissar på att det var närmare 30 grader och vindstilla.

På banan (400 m) gick 6-dagars-deltagarna (6D) omkring och såg halvdöda ut. Inte mycket till action där inte. Det var fascinerande att se hur människor som nästan såg ut som de sov fortsatte att gå och gå och gå. De började alltså förra söndagen…

Det blev en hel del prat om taktik, men vi kunde inte riktigt komma fram till vad som var bäst. Mina planeringstankar hade varit mer inriktade på lite svalare väder så 30 grader och noll skugga längs med banan gjorde oss lätt förvirrade över hur vi skulle göra. Strax innan starten gick så pratade jag lite mer med några i 6-dagars, och summan av deras ord var: “spring inget före klockan 20 i kväll, ta det lugnt, men kan aldrig starta tillräckligt sakta”. Det lät ju väldigt tråkigt, men vi valde att lita på deras ord och när starten gick så promenerade vi lugnt över startlinjen medan många andra rusade iväg som på vilket millopp som helst. Det visade sig ganska snart att den takten de höll inte skulle funka, så vi gjorde rätt – tack vare proffsen på tartanbanan.

Vår bana var 1280 meter, och gick i en slinga på cykelbanor runt idrottsplatsen plus 300 meter på vanliga springbanorna. Inne på ‘arenan’ delade vi banorna med 6D och det enda som skilde oss åt var några koner. Vi kunde alltså prata och ‘umgås’ med dem varje varv.

Jaja, sen gick vi runt, runt och runt i den stekande hettan… Jag drack ca 2-3 dl vätska vid servicebordet varje varv, vilket innebar dryga litern i timmen – men jag behövde bara gå på toaletten en gång på sex timmar, så kroppen sög i sig allt den fick i sig. Vid kl 14 tog jag min första portionspåse med tzay och det var perfekt mat att äta gåendes. Jag hade gjort fem påsar med ca 150-200 gram i varje som jag hade i en liten kylväska med isklampar vid campen. Vid 02 hade jag ätit upp 4 av dem (och de var fortfarande kalla), så den planeringen var bra!

Efter ett par timmars gång tillsammans beslöt vi oss för att börja springa vissa delar av sträckan. Karin utsåg några punkter där vi skulle byta mellan gång och jogg. Sträckorna var jättekorta (ett par hundra meter) men i den gassande solen var det ett smart drag. Liggandes i soffan i ett svalt vardagsrum låter det väldigt tråkigt och lamt med en sån taktik, men värmen var tryckande och det kändes som om vi gjorde rätt. När vi började med det varierande tempot så kom vi ifrån varandra, men vi sågs ju på varje varv så saknaden efter tjejerna hann aldrig bli så stor.

På eftermiddagen/kvällen fick vi pasta till middag. Den avnjöts självklart i en plastmugg medan jag gick ett halvt varv. Aldrig har kokt morot smakat så gott! Det är mitt bästa smakminne från 24H. En oväntad smak (jag äter aldrig kokta morötter annars) i ett galet sammanhang, en underskattad kombo.

Det var alltså rätt varmt, och asfalten som större delen av banan bestod av var ännu varmare. Det gjorde så det blev Väldigt varmt om fötterna, brännande hetta underifrån hela tiden… Jag hade tejpat hela framdelarna av fötterna plus tårna, men eftersom jag aldrig fått “vanliga” skavsår av skorna (ni vet, på hälsenan) så hade jag inte tejpat hälarna någonting. Det var dumt. Klockan 22 sved det till på hälkanten (vid trampdynan) på vänsterfoten och jag haltade ett halvt varv innan jag kom till campen. Tittade in i strumpan och såg en enkronastor blåsa på vänster sida som var en centimeter tjock. På höger sida satt en 50-öringstor fetblåsa… Fan! Klippte upp dem med sax (jag hade med mig en hel ICA-kasse med bra-att-ha-saker), tömde ur vätskan och satte på compeed, sen tejpade jag över med bred tejp. Idiotiskt nog gjorde jag inte något åt den andra (oförstörda) foten, men jag skyller på att jag gått i solen i 8 timmar.

Att gå på foten gjorde ont något så djävulskt, men det var bara att knata vidare och hoppas på att foten skulle domna bort så småningom. Det tog ungefär en timme och sen kunde jag springa lite innan det var dags för nästa vända. Längst bort på banan kändes det som lilltånageln lossnade, smärtan var ungefär som när tandläkaren petar med sin undersökningsmetallgrej i ett stort hål, isande och intensiv. Nu fick jag lägga mig till med något konstigt haltande hoppsteg, eftersom jag inte kunde gå på framfoten och hälen gjorde ondare när den fick ta emot mer tyngd. Vid campen var det återigen dags att ta av strumpan och jag befarade det värsta, men som tur var så hade inte nageln lossnat, det var bara en enda stor blåsa över hela lilltån. Klippa, compeed, och gasbinda igen, sen ner i skon… Där tog det stopp. Jag fick inte ner foten i skon. Fick snöra upp den nästan helt innan alla delar som skulle vara med där i fick plats. Real pain, men det var ingen idé att skrika eller gråta för jag var alldeles ensam… =) Bara att bita ihop och knyta igen skon, sen iväg igen.

Vid 02 hände samma sak med högerfoten. Hälen strök med först, sen lilltån. Exakt samma känsla som på vänstertån, ilande smärta rakt igenom ben och märg. Men då visste jag ju att det iaf inte var nageln så jag tuggade på utan att stanna. Till slut hamnade tån i något läge där det inte kändes lika mycket, så då kunde jag springa lite igen.

Ni förstår att jag mest gick och gick va? Inte den snabbaste katten i Hallsberg direkt… Men att se hur plågade de som sprang mest hela tiden var kändes inte så inspirerande. Mina varv var mentalt underbara och fysiskt plågsamma (bara fötterna, resten av kroppen funkade bra), men deras varv såg plågsamma ut på alla sätt. Att uppleva Hallsberg klockan 03 på en cykelbana är fantastiskt. Lätt dimma över gräsmattan, solen som tar sig upp, skön nattluft som trängt bort den varma eftermiddagsluften… Ett av mina finaste minnen ihop med de kokta morötterna.

Eftersom fötterna såg ut som slaktavfall vid 4 började jag misströsta. Sara och Karin hade satt sig i bilen och ganska många andra hade också försvunnit från banan, för lite nattvila. Om det inte varit för fötterna hade det varit min bästa tid just då. Meditativt. Haltande tog jag mig varv på varv, men det gick så jäkla sakta och det gjorde så ont mitt i det vackra. Började räkna på hur få varv jag skulle hinna på en timme och om det var värt det onda. Började inse att mitt mål med 100 varv (12 mil) inte skulle kunna uppbringas utan att en ambulans stod redo när jag kom i mål, så jag omvärderade. 100 km fick målet bli. Då hade jag åtta varv kvar (ca 10 km).

När det var 5-6 varv kvar kom Sara ut och gjorde mig sällskap, och utan henne hade det varit Väldigt mycket jobbigare. När tre varv återstod kändes allt överkomligt, målet var i sikte och de gick ganska “lätt”. Smärta varje steg, men det funkade, jag skulle ju snart gå av banan! När vi tagit det sista varvet så kollade vi på skärmen för att se sträckan. 99 795 meter. Inte 100 000 alltså. Det fattades 205 meter!!! Med en enorm kraftansträngning och en djup suck tog vi oss ett varv till för att jag skulle lyckas med mitt omreviderade mål. Tack Sara!

Klockan 7 på morgonen klev jag av (tiden pågick till 12 om man ville), klippte bort chipet och gick in i duschen. Var helt ensam i omklädningsrummet och blev kvar där i typ en timme. Den ensamma stunden behövdes.

Det är nästintill osannolikt hur långsamt man kan ta sig fram i sluttampen på ett ultralopp. Det är en märklig känsla – man vill gå fortare, men det går bara inte, kroppen funkar bara inte. Att gå så sakta till vardags är svårt, men igår var det det enda man kunde göra.

På väg till tåget blev jag intervjuad av Närke Allehanda i egenskap av “dagens resenär”, och hon som pratade med mig verkade nöjd med att jag varit med på Ultraveckan – och inte bara var där som vilken turist som helst.

Idag sitter jag stilla i soffan. Jag har en egen servicesambo som ger mig mat när jag vill ha… Nästa ultra kanske han kan vara med och langa åt mig… (skulle inte tro det)

101075 meter blev mitt resultat. 101 km.

Här kan man se ett litet reportage från SVT Sporten om Hallsberg. http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1202955. Ca 11 minuter in i programmet kommer inslaget.