ibland när jag är i mataffärer tänker jag på min ungdoms dagar då jag själv satt i kassan och knappade plu-nummer i all oändlighet. De svåraste momenten var att skilja på palsternackor och pepparrot – kålrot och rotselleri samt att snabbt räkna ut i huvudet vad kunden skulle få tillbaka om summan blev 173,70 och han gav mig 204 kronor (det var innan man kunde mata in vilken summa man mottagit i kassaapparaten och på den tiden då tioöringar fortfarande existerade).
Jag undrar hur det är att sitta i kassan idag? Plu-numren står tryckta på palsternackan och rotsellerin och pengarna matar man in i en mojäng som sörplar i sig dem innan den spottar ut växel i handen på kunden. Vad är svårt idag? Rent tekniskt? Kunder som är konstiga räknas inte – de fanns förr, då och nu.
Alla är så inriktade på tidseffektivitet, och så vana vid att det går fort, så de största problemen idag är hur otrevliga folk blir när allt inte flyter på exakt som det är tänkt?
Men vad i hela fridens namn gör vi med all den tiden vi sparar in för att allt är så effektivt? En bland de vanligaste fraserna idag är ju “Jag har inte tid”. Hur kommer det sig?