igår fraktades jag av en busschaufför som förmodligen trodde att det var en boskapsbuss han körde. Pensionärer flög, han lät inte folk gå av på sina hållplatser och han lät dem inte kliva på. Idag mötte jag hans motsats, en chaffis som först hälsade, sen ropade han ut i högtalarna att vi var framme vid Cityterminalen för de resenärer som inte visste var den var. Han bromsade mjukt och väntade in springande påklivare.
I måndags grät jag för att jag hade feber, så ont i ryggen att jag inte kunde resa mig, stå eller gå. Jag fick åla i byxorna från liggande position. Igår fick jag konstaterat hos kiropraktor att det var ryggskott + lite småfel som det handlade om. Idag knäckte han mig en andra gång och jag grät (nästan) glädjetårar för att han lagat mig.
I tisdags mötte jag sura tanten i trappan. Hon hälsar aldrig och vänder bort huvudet för att slippa se att man kommer. Idag är det liv och rörelse i trappan. Det står någon hantverkare och skruvar vid ytterdörren, föreningsordföranden flänger runt som vanligt och en man i kavaj höll upp dörren åt mig när jag kom. Det är mysigt, trevligt, värme i trappan idag.
Och jag köpte två bullar till mitt kaffe för att inte verka ensam. Inte är jag ensam heller. Jag glömde bara bort er för en stund när jag stod på bageriet.
Lena hade en shoppingfri månad för typ ett år sen (?), och jag fascineras av denna kraft. Att hon klarade det.
Jag har tänkt tanken många gånger, men vips så bara måste jag köpa ytterligare en ask, ett par nya joggingskor, ett nytt nagellack eller vad som helst. Jag skulle aldrig klara av att inte köpa annat än mat på en månad. Ändå är jag ljusår från 10 000-kronors shoppare ala Blondinbella. Jag gillar ju inte ens att gå i affärer.
Jag blir nervös så det rycker i benen om jag tänker på att jag skulle behöva tvingas att sluta konsumera.
Efter fem dagars bärande av väskor och stöttande av mindre mobila människor så var jag rätt mör i rygg och axlar. På flyget hem började jag släppa vaktkänslan och då kom krämporna. Huvudvärken slog till med en gång och hela ryggen började göra ont.
Fick en massagetid dagen efter (igår), och himmel, så skönt det var. Armbågar manglade över mig och sträckandet av muskler har gjort mig till en nästan helt ny människa. På onsdag ska vi fixa det sista…
Strax innan jag skulle bege mig till massören upptäckte jag att mina fötter har blivit helt svarta av mina skor…
Igår regnade det halva dagen. En fjärdedel var gråtrist men så fanns det några timmar på kvällen som var fantastiska.
A kom till jobbet. Det var fint. Jag saknar henne inte som kollega (hon fuckade up rejält), men som glädjespridare och solstråle kommer hon alltid att finnas inom mig.
När jag gick hemåt kände jag mig lugn och landad. Jag klarade mig över målsnöret. Fyra dagars ledighet. Den bästa av vinster.
Vid Baltzar von Platens gata såg jag min älskade Västerbro och plötsligt kom en av luftballongerna farande. Magi.